Vi har separerat, min morgontidning och jag. Jag saknar den. Så. Jätte. Mycket.
Vi har haft ett långt och kärleksfullt förhållande, men nu är det lagt på is. Det var för mycket som kom emellan och drev isär oss. Nu sitter jag här i lägenheten och känner mig besynnerligt ensam. Inga kultursidor att klippa artiklar ur. Inga djupare utrikespolitiska analyser. Och ingen Medelålders Plus.
Jag hade inte riktigt tid för min älskling. Ett bryskt bläddrande i förstadelen på morgonen, därefter ingenting på hela dagen, förrän nästa nummer plockas upp från hallmattan morgonen därpå. Så mycket sidor som den aldrig fick visa mig. Så mycket förspilld potential. Och när man håller någon tillbaka på det sättet, är det dags att släppa taget, inte sant?
Jag måste erkänna att jag inte längre gav den min fulla uppmärksamhet ens den korta stunden på morgonen. Det finns så mycket annat som lockar i livet: att vara social med familjen i stället för att försvinna in i en pappersvärld, att se och höra min dotters alla roligheter (och mindre-roligheter) vid frukostbordet, att komma igång med dagens arbete lite fortare i stället för att dröja sig kvar medan thékoppen svalnar och värms upp i mikron gång på gång…
Men gud, så jag kan sakna den ibland! Sakna dess svällande former, dess upphetsande doft av trycksvärta, dess mjuka, dämpade, prassliga stämma och nyfikna tilltal. Alltid fanns den till hands, alltid kunde man lita på den, både för nyheterna, TV-tablån och de getingdödande egenskaperna. När jag nu behöver skydda golvet vid olika renoveringsprojekt måste jag smyga ner i pappersåtervinningen och smussla till mig av andras gamla avlagda exemplar. Det känns fel, fel och skamset.
Vad ska man göra när livet förändras och man växer ifrån varandra? Jag stod inte ut med att se den ligga porrigt utbredd på köksbordet, febrilt frestande mig med allt vad den hade av information, analys, kritik och underhållning: kom och ta i mig, läs mig! Gör mig till din! Men jag tog mig aldrig tiden. Och visst är det bättre att skiljas som vänner innan situationen blev outhärdlig?
Kanske är det bara tillfälligt. Kanske hittar vi tillbaka till varandra igen, någon gång, någonstans. Jag har försökt trösta mig med några ”rebounds”: text-TV och nyheter på mobilen. De stillar den värsta hungern, men lämnar mig ändå med en tom känsla i magen.
Dagens Nyheter, vad gör du nu?!?! *snyft, hulk*
