På senaste mötet med bokklubben beundrade vi en vacker… tja, ”konstruktion” som hängde i ena hörnet av värdinnans vardagsrum. Vi kallade den vid upprepade tillfällen för MOBIL. Enligt Svenska Akademiens ordlista kan detta ord betyda ”hängprydnad” eller ”konstpjäs”, medan Norstedts svenska ordbok beskriver samma företeelse som ”konstverk vars effekt delvis åstadkoms genom rörelse”. Jajamensan. Men vi vet nog alla vad ordets andra, och betydligt vanligare, betydelse är.
Vår värdinna förklarade att mobilen var en present från hennes man på deras XX:e bröllopsdag. (Okej, jag är dålig på att komma ihåg siffror. Vi kan väl säga att jag utelämnar uppgiften av artighet mot värdinnan.) Full av glädje över detta vackra föremål ville hon berätta om det för en kollega på jobbet:
– Och vet du vad jag fick? (strålande av glädje) En mobil!!!
(Jaha, måste kollegan ha tänkt, det var väl… kanske inte särskilt romantiskt på bröllopsdagen, men hon verkar ju glad i alla fall.)
– Den är så här stor (måttar upp så där 50-60 cm mellan händerna)…
(Öh… oj, då. Menar hon… någon slags antenn, då, eller?)
– … och jag hängde direkt upp den i taket i vardagsrummet! Den passar så bra där!
(?????????)
Så, ja, hon har sin mobil i taket. Det låter ganska bra. Då vet hon ju i alla fall var hon har den. Själv undrar jag ofta var jag har lagt min… :)
