”Åsiktsmarknad.” Jag hörde det i förbigående på radion, men eftersom jag bara slölyssnade vet jag inte i vilket sammanhang ordet användes eller vad det egentligen skulle beskriva. Min hjärna gick i alla fall igång och började bygga en liten metafor-värld.
Tänk dig ett stort torg med små stånd där olika åsikter ligger framlagda till beskådning. Medan jag strosar runt och kikar lite, hojtar försäljarna glatt: Åsikter! Fina, färska åsikter! Damen, damen! Provsmaka, damen! Fina, färska!
Och kanske provsmakar jag, eller så går jag vidare till nästa stånd medan jag försöker värja mig mot den intensiva marknadsföringen. Om jag känner för det köper jag med mig lite blandade åsikter hem och packar upp dem ur påsen i lugn och ro vid diskbänken. (Titta, vilka fina och intressanta åsikter! Nu tycker jag så här! Och så här. Så härligt med lite färska åsikter! Men oj, vad mycket det blev… Hinner jag använda alla de här åsikterna innan de blir gamla och dåliga? Jag kanske kan frysa in dem och ta fram dem en annan dag?)
Visst är det så vi skaffar många av våra åsikter? Vi hör eller ser något – kanske någon annans redan invanda åsikt, kanske rena fakta som vi tolkar efter eget huvud – som vi sedan provsmakar för att testa om det passar oss. Om vi tycker att åsikten är god, trevlig och lämplig vill vi förmodligen behålla den. Om den är obehaglig, osmaklig eller kanske till och med vedervärdig, vänder vi den ryggen och väljer ett annat stånd för våra inköp. Vi tar väldigt sällan den otrevliga åsikten i näven och ställer försäljaren mot väggen: Vad menar han eller hon egentligen med att ha en sån här äcklig åsikt, och dessutom försöka sälja den till människor som inte har gjort något ont? Nej, så gör vi inte, det vore alltför obehagligt. Vad gäller åsikter är vi oftast ganska försynta. Tyvärr.
Å andra sidan tror jag starkt på vår åsiktsfrihet. Man får faktiskt sälja vad man vill i sitt stånd – ja, man får till och med kasta sina halvruttna åsikter i ansiktet på oskyldiga förbipasserande! Det enda förbudet på åsiktsmarknaden rör de riktigt giftiga åsikterna – ja, ni vet, främlingsfientlighet, religionshets, homofobi… Den som saluför de här produkterna riskerar att bli av med sitt torgtillstånd. Fast det säljs ju såna åsikter ändå, lite under disk, både här och där. Fortfarande ganska öppet, men tillräckligt undanskymt för att den som inte är intresserad ska kunna gå förbi och låtsas som om man inte ser något. (För den som inget ser behöver inte känna skuld för att den inte ingriper, eller hur?)
På det stora hela tycker jag ändå att metaforen blev ganska trevlig till slut. Samtidigt bygger trevligheten på att marknadsbesökarna vet vad de gör, att de väljer åsikter medvetet och att de faktiskt också kan välja att säga nej, tack, jag behöver inga nya åsikter idag. Men hur ofta är vi egentligen medvetna om när vi lägger oss till med en ny åsikt, eller hur det går till?
Och är åsikter gratis, eller kostar de oss något? Vilken valuta använder vi i så fall när vi skaffar en ny åsikt? Byter vi in ett gammalt, förlegat omdöme till förmån för ett nytt och bättre? Eller betalar vi kanske nya värderingar med en del av bredden på vårt öppna sinne? Kan det till och med vara så att vi – när vi vågar oss in på de giftiga åsikterna – ger försäljaren ett uns av vår själ?
