Warning: Parameter 1 to wp_default_scripts() expected to be a reference, value given in /storage/content/64/218464/myratextoversattning.se/public_html/wp-includes/plugin.php on line 571 Warning: Parameter 1 to wp_default_styles() expected to be a reference, value given in /storage/content/64/218464/myratextoversattning.se/public_html/wp-includes/plugin.php on line 571

Jag blev glad av en Sorgesång

2012-11-01

I min bokklubb är det den som håller i varje möte som enväldigt bestämmer vad vi ska läsa tills nästa gång. Det kan vara en specifik titel, författare, genre eller något annat som berör ett visst tema. På så vis har vi alla kommit att läsa böcker vi aldrig själva skulle ha valt. För det mesta har det varit  väldigt spännande – vi har utmanat varandra, hittat nya favoriter och lärt oss mycket nytt under diskussionerna.

Till vårt möte innan sommaruppehållet skulle vi ha läst något av Siri Hustvedt. Hon var helt ny för mig och nej, jag valde inte hennes uppmärksammade ”Vad jag älskade”. I stället fick jag låna ”Sorgesång” (Norstedts) av en av de andra medlemmarna. (Tack!)

Vid det här laget var jag, som sagt, helt inställd på att bli utmanad. Jag skulle inte bara läsa en ny författare, utan också en bok som heter ”Sorgesång”. Naturligtvis förberedde jag mig mentalt på tunga känslor, ”djup” text och förmodligen en och annan tår i thékoppen! Men allt det där uteblev och jag kände jag mig nästan… lurad? För det jag fick i handen var snudd på en sträckläsare, som sög in mig med en gång och gjorde att jag såg fram emot varenda ledig stund jag kunde öppna boken.

Handlingen är till det yttre ganska stillsam: Två syskon, Erik och Inga, städar bland faderns saker efter att han dött. De hittar något som får dem att börja nysta i hans historia. Samtidigt flyttar en kvinna tillsammans med sitt barn in i en våning i huset som Erik äger. Trots att hon är ganska reserverad lär han så sakta känna henne, inte minst genom hennes dotter. Under tiden blir Inga kontaktad av någon som verkar veta hemligheter om hennes man, den berömde författaren som är död sedan en tid tillbaka.

Visst finns det en del dramatik i boken, men den beskrivs på ett mjukt och känsligt sätt som gör den lätt att ta till sig. Tonen är trovärdig, ibland nästan vardaglig. Karaktärerna är sympatiska och textens flyt vilsamt. Det stora i den här boken ligger inte så mycket i de yttre händelserna i personernas liv som i Hustvedts beskrivning av allt det som rör sig under ytan. Hon har gjort Erik till psykiater och terapeut, vilket ger fina möjligheter att förklara de olika karaktärernas känslo- och tankeliv, sedda ur hans tolkande ögon. Samtidigt har hon gett honom en självinsikt och ödmjukhet inför sina egna reaktioner och brister, vilket ger läsaren en förklaring till varför också han (som ju analyserar andra) kan agera irrationellt och känslostyrt. Människans psykologiska mekanismer blir på så vis både en utgångspunkt för och den röda tråd som håller samman de olika delarna av handlingen.

Hustvedt lyckas med konststycket att gapa över mycket, utan några större problem att svälja. Hon kombinerar en fascinerande släktskildring och amerikansk 1900-talshistoria med mer moderna ingredienser, t.ex. stalking. Samtidigt sätter hon familjen som fenomen i centrum, hur den byggs upp och faller sönder. Familjekonstruktionen som den såg ut förr, då Eriks farfar växte upp, ställs på ett försiktigt vis mot hur den ser ut nu. Dåtidens sammanhållning och stöd, men också påfrestningen i att fortsätta leva tillsammans med människor man inte trivs med ställs mot nutidens skilsmässa, svek och ensamhet, men också styrkan i att som ensamstående kunna vara sig själv.

Det är mycket, mycket fängslande. Jag läser en lätt och nästan luftig text, som flyter på utan att staka sig ens i de partier där några av karaktärerna diskuterar torra teorier om hur minnet och våra drömmar fungerar, ur ett neurovetenskapligt perspektiv. Boken är överlag mycket intellektuellt skriven, men på ett sätt som får läsaren att känna sig inkluderad, inte utmobbad och korkad.

Som en extra dimension vävs 9/11 in i berättelsen, också det med ett lätt handlag. Terrorattacken ges aldrig någon huvudroll i dramat, knappt ens en biroll – den finns bara där som något karaktärerna delar, en upplevelse som har format personliga, mer eller mindre traumatiska minnen hos var och en. Men vad är ett minne, egentligen? Mycket av romanen handlar om just det, med djupdykningar i människans psyke. Ändå blir det aldrig tungt, utan man vill hela tiden veta mer och engagerar sig i de fint utvecklade karaktärerna. (Särskilt Sonja, Ingas dotter, ges mer substans och större röst efterhand.)

Det är vackert, det är smart, det är fängslande – och mycket underhållande, i ordets allra bästa mening. Flera av de andra i min bokklubb (där någon hade läst ”Sorgesång”, medan andra läst ”Vad jag älskade” eller ”Sommaren utan män” ) tyckte att hennes böcker var svåra att komma in i. Jag håller inte alls med. Jag kände mig i stället uppslukad av en fascinerande berättelse, med feelgood-känsla i intellektuellt format.