Warning: Parameter 1 to wp_default_scripts() expected to be a reference, value given in /storage/content/64/218464/myratextoversattning.se/public_html/wp-includes/plugin.php on line 571 Warning: Parameter 1 to wp_default_styles() expected to be a reference, value given in /storage/content/64/218464/myratextoversattning.se/public_html/wp-includes/plugin.php on line 571

Potatisskalspajen smakade mer än jag trodde

2012-05-31

En av de böcker jag kom hem med från Brombergs bokbasar i december var ”Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap” av Mary Ann Shaffer. Självklart var det den udda titeln som väckte mitt intresse, men jag fick också spontana rekommendationer där och då från andra besökare som såg mig stå och bläddra i boken. Innehållet verkade lite småputtrigt, som en stunds trevlig förströelse för en skön soffsittarkväll. Och ja, det är det – men det är också ganska mycket mer.

Boken är lite lurig, eftersom den innehåller flera av chick-littens klassiska ingredienser: den självständiga unga kvinnan som vill ha makten över sitt eget liv, ett antal intressanta män i hennes närhet, missförstånd och förvecklingar, framväxande vänskap, en bitch att reta upp sig lite lagom på… Därför tog det också ett tag innan jag insåg att det här nog faktiskt inte är chick-lit – eller också är det det, fast det har blivit dags att vidga genren något.

Historien utspelar sig, som titeln antyder, till största delen på kanalön Guernsey. Året är 1946 och såren efter andra världskriget gapar fortfarande vidöppna, samtidigt som människorna sakta och mödosamt har börjat bygga upp sin värld och sina liv igen. Hur lyckades bokens karaktärer egentligen överleva under de svåra ockupationsåren? Jo, genom att bilda ett litteratur- och potatisskalspajssällskap! Var och en av sällskapets medlemmar har en historia att berätta, och det är den pigga, unga författaren Juliet Ashton som lyssnar. Efter hand dras hon djupare och djupare in i dessa människors liv och öden, tills hon själv blir en del av dem.

Innan jag öppnade den här lilla juvelen visste jag i stort sett ingenting om Guernsey, mer än att det är en ö i Engelska kanalen. Jag kände inte till den tyska ockupationen eller det lidande den medförde, inte bara för invånarna utan också för de främmande soldaterna. Naturligtvis kan jag inte avgöra hur ”sanningsenlig” boken är, men det spelar ju heller egentligen ingen roll. Berättelsen, karaktärerna och de fantastiska miljöskildringarna griper tag i mig, just därför att de känns genuina. Jag tror på det Shaffer skriver, inte som exakta historiska eller geografiska fakta, utan som en levande skildring av livet direkt efter kriget. (Stora delar av boken är för övrigt en härligt skamlös reklam för Guernsey som naturskönt och historiespäckat besöksmål. Jag vill åka dit NU. Hoppas verkligen att hon har fått någon form av royalty från fogden eller den lagstiftande ständerförsamlingen – ja, det är sant! – för det uppsving boken måste ha gett öns turismindustri.)

Låt er inte bedras av bokens söta omslag eller de inledande, nästan lite flamsiga kapitlen! Den glättiga ytan döljer känsla, nerv och finkänsligt skildrade grymheter. En del av charmen ligger just i hur kriget beskrivs. Allt är så blödande färskt i människors minnen att de bara vill se framåt, utan att tänka på allt det svåra de överlevt. Samtidigt inser de behovet av att försöka läka såren och förstå vad det var som egentligen hände. Det hela beskrivs så sakligt och lugnt, som om allt det svåra egentligen inte var något märkvärdigt – och det kanske det inte heller är när man delar sina upplevelser med så många?

Ändå lyser hela boken av en stillsam kämpaglöd och framtidstro: man överlevde tyskarna, man lät sig inte knäckas och nu väntar en ljus, ny värld. Shaffer hittar, särskilt mot slutet av boken, en fin balans mellan tunga minnen och hoppfullhet inför framtiden, mellan ljus och mörker, glättighet och isande allvar, humor och sorg. Jag menar, ta bara bokens titel – den lockar först till skratt men får sedan en grymt saklig förklaring. Att skriva i brev- eller notisform är dessutom genialiskt. Det ger författaren möjlighet att använda ett väldigt personligt tilltal, samtidigt som hon fritt kan brodera ut vissa delar och tona ner andra, följa sidospår och i sakta mak presentera varje karaktärs version av samma händelser. Det är så… ljuvligt! Däremot är det livsfarligt för läsaren, eftersom boken blir extremt svår att lägga ifrån sig. ”Nej, nu måste jag gå och lägga mig. Bara ett stycke till. Och ett till. Nej, NU måste jag sluta! Det här får vara det sista. Eller, okej, då, näst sista!”

Ja, jag tror att det kanske har blivit dags att vidga begreppet chick-litt. Innanför de här pärmarna används nämligen chick-littens dramaturgi som ett ramverk eller kanske hellre ett slags byggnadsställning för en långt allvarligare historia än man skulle kunna tro. En byggnadsställning gör det möjligt att bygga ett stort hus, men döljer samtidigt huset för betraktaren. Det är helt enkelt svårt att se själva bygget medan det pågår, eftersom det är så mycket byggnadsställning ”i vägen”. Ändå växer huset därunder fram och blir sakta allt tydligare, på samma sätt som en djupare berättelse sakta växer fram under den här romanens till synes lättsmälta yttre form.

Jag läste boken som ren underhållning, men den stannade kvar i hjärtat som ett ljus i vintermörkret och i hjärnan som en svindlande fråga: vad skulle jag själv göra för att behålla vettet i en värld som verkar ha förlorat allt förstånd?