Warning: Parameter 1 to wp_default_scripts() expected to be a reference, value given in /storage/content/64/218464/myratextoversattning.se/public_html/wp-includes/plugin.php on line 571 Warning: Parameter 1 to wp_default_styles() expected to be a reference, value given in /storage/content/64/218464/myratextoversattning.se/public_html/wp-includes/plugin.php on line 571

Obehagliga tillrättalägganden

2012-03-16

I december var jag på Brombergs förlagOmslaget till Tillrättalägganden av Jonathan Franzen och köpte på mig en del böcker. Jag började med Jonathan Franzens ”Tillrättalägganden” ganska omgående och läste ut den för ett bra tag sedan, men har inte kunnat samla mig till att skriva en recension förrän nu. Anledningen är att jag inte visste hur jag skulle beskriva min uppfattning på ett vettigt sätt. Jag vet ju (fortfarande) inte ens om jag tycker om boken eller inte!!!

Till att börja med: ”Tillrättalägganden” är en rolig bok. Den är inte bara underhållande skriven utan har också en sarkastisk och avståndstagande men samtidigt varm humor som drar in och med sig läsaren. Jag fastnade och inte kunde ta mig loss, även om jag ibland vred mig som en mask på kroken… För på samma gång är ”Tillrättalägganden” inte alls någon rolig bok! Den är på många sätt obehaglig, utlämnande och absurd.

Franzen beskriver en familj som försöker (eller inte!) samlas för att fira jul tillsammans. Spänningar mellan familjemedlemmar är ett tacksamt material att bygga en historia av, och här finns gott om dem! I en annan bok hade säkert alla motsättningar fått sin upplösning och alla inblandade hade kunnat leva lyckliga ever after. Inte här – här är inget enkelt, rakt och lätt avklarat. Det är obehagligt och obekvämt för läsaren. Man får komma lite för nära och veta lite för mycket för att det ska kännas riktigt bra.

Familjen binds visserligen samman av kärlek och goda minnen, men slits samtidigt isär av verkliga och inbillade oförrätter, outtalade förväntningar och brustna förhoppningar. Längtan bort från det kvävande barndomshemmet blir längtan hem igen, längtan efter erkännande, respekt, att bli SEDD! Som den man är, inte som den de andra har trott eller önskat att man skulle vara.

Genom hela boken löper bristen på kommunikation som en klibbig spindeltråd. När man inte vill – eller av olika skäl inte kan! – kommunicera hur man känner, hur man upplevt vissa händelser eller hur man vill att framtiden ska se ut, kan man inte heller sätta sig över något av det. I stället fastnar man ohjälpligt i spindelnätet, där man sedan blir byte för en massa lömska känslor: ilska, uppgivenhet, ömhet, frustration, kärlek…

Boken blir bitvis så jobbig att läsa, eftersom den kommer så nära. Den får mig att tänka lite för mycket på egna och andras familjerelationer och hur svårt det är att verkligen se bortom de gamla invanda mönstren och rollerna, och förstå verkligheten bakom. Varför handlar människor som de gör? Varför talar vi förbi varandra? Varför ska det vara så svårt?

Det finns så mycket sorg bland all den svarta humorn. Samtidigt är boken som sagt roligt och ”tätt” skriven, med en mycket medveten placering av karaktärerna i tid och rum, i en skarp verklighet som står i hemsk kontrast till pappa Alfreds kontur- och normlösa demensupplevelser.

Boken är mäktig, men snudd på kvävande. Den fängslar mig på två sätt: 1) humorn i den galna berättelsen, som i början känns nästan ”feel-good” (ha, vad man bedrar sig!) och 2) jag engagerar mig så starkt i karaktärerna och önskar, hoppas, vill så gärna att allt ska bli bra till slut, för alla, att ett trollspö ska sopa undan alla missförstånd och oförlösta sorger, så att de kan bli LYCKLIGA tillsammans…! Medan jag läste hotade alla underströmmar som virvlar mellan familjemedlemmarna att dra ner mig. Jag tog upp boken, drogs in i den, slukade den, slet mig bort och ville sedan inte alls plocka upp den på några dagar. Jag hade fått en alldeles tillräcklig dos och måste varva med något lättsammare för att kunna (trots allt, på ett bisarrt sätt) njuta av den på många sätt fantastiska berättelsen.

Boken är hemsk. Och ändå vill jag rekommendera den till vem som helst som är intresserad av ett gediget hantverk och en mycket fängslande historia. Men se till att ha lite gladare litteratur att läsa vid sidan av! Själv läste jag en annan av böckerna från Brombergs, ”Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap” av Mary Ann Shaffer. Den hjälpte till att hålla humöret uppe och jag ska be att få återkomma om den.