”Roadmovie” är ett etablerat begrepp för en film där den ensamme hjälten (ack, så sällan hjältinnan!) får ett uppdrag och ger sig iväg ut på en farofylld resa. Tittaren får följa med och bekanta sig med nya karaktärer och miljöer efter hand som hjälten träffar på dem. Jag har aldrig sett uttrycket användas inom litteraturen, vilket känns lite futtigt. ”Metro 2033″ av Dmitrij Gluchovskij är nämligen en roadbook. Upplägget är klassiskt och boken innehåller flera saker som är kutym inom sf och fantasy:
- hemska hot (Vem vill läsa en ljus och lycklig sf-roman? Om någon därute känner till en feelgood-sf, tipsa gärna – jag tror att det är något ganska sällsynt.)
- dystopi (Här talar vi om en liten spillra mänsklighet som har överlevt kärnvapenförintelsen genom att ta skydd, och så småningom bygga upp någon form av halvt fungerande samhälle, i Moskvas tunnelbana.)
- en karta (Det underlättar verkligen för läsaren att hänga med, både när författaren bygger upp den fiktiva världen och när hjälten fysiskt förflyttar sig i den.)
Det låter kliché, och det är delvis en kliché. Eftersom sf/fantasy så ofta förlägger handlingen till en annan värld eller tid, behöver författarna för det mesta bygga och beskriva en ny värld för läsaren. Det här är en lite seg process, som måste vägas upp av en riktigt bra handling som engagerar och för boken framåt. Om handlingen inte är tillräckligt tät tröttnar man annars lätt på alla nya namn och sammanhang som presenteras. Genom att låta handlingen utspela sig i en miljö som redan är åtminstone delvis känd, kräver författaren mindre tankemöda av läsaren och risken att hen tröttnar blir mindre.
Jag tror att det är därför jag gillar just den här klichén. Gluchovskij lyckades hålla kvar mitt intresse under större delen av boken, eftersom han har hittat en bra balans. Miljön i ”Metro 2033″ är delvis känd – Moskvas tunnelbana existerar och även om jag aldrig har varit där kan jag tack vare SL relatera till den. Jag kunde följa berättelsen geografiskt (även om det inte var helt lätt att hitta alla stationer på kartan) och hade inte svårt att föreställa mig de mörka tunnlarna eller trångbodda stationerna. Fiktionen kröp helt enkelt – trots att det är sf – ganska nära verkligheten.
Mot slutet av boken började det ändå bli lite för mycket. Det blev så tydligt att den är den första i en planerad serie, eftersom författaren redan här introducerar så många personer, stationer, ideologier, religioner, livsmiljöer och rena hot att det räcker för en hel romansvit. Det känns till slut nästan som ett uppräknande eller undervisande. De sociologiska, politiska och religiösa frågeställningarna (nej, det är inte så illa som det låter) var intressanta till en början, men mot slutet tröttnade jag. Var Gluchovskij verkligen tvungen att ta med allt redan i roman nr 1, kunde han inte ha sparat lite? (Eller är det kanske det han har gjort? Det kanske blir ännu värre i uppföljaren…? AAAHHH!)
Det finns ingen lag på hur snabbt efter läsningen man måste skriva en recension. Därför törs jag erkänna att jag läste boken nu i vintras. Den passade faktiskt perfekt i vintermörkret, eftersom den är så mörk själv, i dubbel bemärkelse. Dels är ”dystopi” bara förnamnet, dels skildras livet i tunnlarna så väldigt… mörkt! En intressant effekt av det är att också ljuset får spela en intressant roll, t.ex. när den ljuskälla som används som belysning på olika stationer blir ett sätt för hjälten att bedöma deras relativa välstånd.
Boken ger bra och underhållande läsning. Jämfört med mycket annan sf har den en hyfsad förankring i vår egen, dagliga verklighet. Det gör att tanken på att det här kanske faktiskt skulle kunna hända kryper lite närmare, blir lite mer verklig. Betyget från kvinnorna i min bokcirkel blev också ganska högt , vilket gjorde mig glad men också förvånad med tanke på deras ansiktsuttryck när jag bestämde att vi skulle läsa en sf-titel. (Åh, om jag hade haft kameran med!) Kanske fick de till och med mersmak? Det är inte helt otroligt att jag själv läser uppföljaren (med den logiska titeln ”Metro 2034″ när höstmörkret väl kommer på allvar.
