Det klagas från och till på hur engelska ord och uttryck införlivas i vårt språk, trots att det finns svenska motsvarigheter som ju mycket väl skulle kunna användas i stället. Och ja, visst finns det en (eller flera) poäng i att inte okritiskt föra över ett begrepp från en språksfär till en annan – betydelsen kan bli förvanskad, man riskerar att tappa lyssnare eller läsare som inte är insatta och, ärligt talat, ibland låter det helt enkelt för jäkligt. Men att det skulle röra sig om något slags kulturell anglifierings-konspiration? Njaä, jag tror att det mest rör sig om olycksfall i arbetet, kombinerat med internationellt koncernspråk som trubbar av självcensuren.
Då är det betydligt mer intressant att följa den rörelse som går i motsatt riktning. Ska vi kanske kalla den ”svennefieringen”?
En svennefiering är, helt enkelt, en brutalt rak översättning av ett engelskt ord eller, ännu hellre, uttryck. Man tar uttrycket och översätter det ordagrant, för att sedan använda det på liknande sätt som i (oftast) amerikanska TV-serier. Jag skriver ”liknande”, eftersom det i svennefieringens natur ligger att mer eller mindre medvetet göra uttrycken lite mjukare, ta en del av udden av dem och tillföra en ganska stor dos humor. Resultatet är snällare och lite mer… socialt användbart. Ett exempel är ”tjurbajs” (eller ”tjurdynga”, för den som inte vill låta som en småbarnsförälder). Det överför samma betydelse som ”bullshit”, men gör det kanske lite svårare för en lyssnare att ta illa upp.
Det finns en variant av svennefieringen där det engelska uttrycket inte översätts, utan bara får svenskt grammatiskt smink och svennigt uttal: man kan t.ex. ”betta” i stället för att ”satsa pengar” eller bli, som i Norrlands Guld-reklamen, ”beamad”. Eller ja, alltså, det kan man väl kanske inte, men hypotetiskt sett skulle man… om man tror på utomjordingar och… äsch!
Själv har jag tyvärr börjat fucka upp saker. Jag sabbar inte saker, missar inte chanser och krånglar inte till livet oftare än tidigare, men jag har börjat tala om det på ett annat, svennefierat sätt. Jag fuckar upp. Det är ett hemskt fult begrepp, men det sammanfattar så bra. Jag försöker sluta, men det är svårt.
En av mina vänner saknar helt sådana hämningar. När hon spelar Wordfeud piskar hon nämligen, enligt uppgift, ganska ofta rumpa – och det är väldigt, väldigt svårt att ta illa vid sig av det! Uttrycket i sig är mer gulligt än något annat och det är hon väl medveten om! (Hon har vid behov andra uttryck som är mindre gulliga.) Dessutom är själva visionen av denna ganska nätta och på ytan späda varelse som en brutal rump-piskerska tillräcklig för att få vem som helst att dra på munnen. Och det är däri, mina damer och herrar, som svennefieringens hela syfte och mening ligger: att tillföra språket lite mer humor.
Vem kan ha något emot det? :)
