Till vårt möte innan sommaruppehållet skulle vi ha läst något av Siri Hustvedt. Hon var helt ny för mig och nej, jag valde inte hennes uppmärksammade ”Vad jag älskade”. I stället fick jag låna ”Sorgesång” (Norstedts) av en av de andra medlemmarna. (Tack!)
Vid det här laget var jag, som sagt, helt inställd på att bli utmanad. Jag skulle inte bara läsa en ny författare, utan också en bok som heter ”Sorgesång”. Naturligtvis förberedde jag mig mentalt på tunga känslor, ”djup” text och förmodligen en och annan tår i thékoppen! Men allt det där uteblev och jag kände jag mig nästan… lurad? För det jag fick i handen var snudd på en sträckläsare, som sög in mig med en gång och gjorde att jag såg fram emot varenda ledig stund jag kunde öppna boken.
Handlingen är till det yttre ganska stillsam: Två syskon, Erik och Inga, städar bland faderns saker efter att han dött. De hittar något som får dem att börja nysta i hans historia. Samtidigt flyttar en kvinna tillsammans med sitt barn in i en våning i huset som Erik äger. Trots att hon är ganska reserverad lär han så sakta känna henne, inte minst genom hennes dotter. Under tiden blir Inga kontaktad av någon som verkar veta hemligheter om hennes man, den berömde författaren som är död sedan en tid tillbaka.
Visst finns det en del dramatik i boken, men den beskrivs på ett mjukt och känsligt sätt som gör den lätt att ta till sig. Tonen är trovärdig, ibland nästan vardaglig. Karaktärerna är sympatiska och textens flyt vilsamt. Det stora i den här boken ligger inte så mycket i de yttre händelserna i personernas liv som i Hustvedts beskrivning av allt det som rör sig under ytan. Hon har gjort Erik till psykiater och terapeut, vilket ger fina möjligheter att förklara de olika karaktärernas känslo- och tankeliv, sedda ur hans tolkande ögon. Samtidigt har hon gett honom en självinsikt och ödmjukhet inför sina egna reaktioner och brister, vilket ger läsaren en förklaring till varför också han (som ju analyserar andra) kan agera irrationellt och känslostyrt. Människans psykologiska mekanismer blir på så vis både en utgångspunkt för och den röda tråd som håller samman de olika delarna av handlingen.
Hustvedt lyckas med konststycket att gapa över mycket, utan några större problem att svälja. Hon kombinerar en fascinerande släktskildring och amerikansk 1900-talshistoria med mer moderna ingredienser, t.ex. stalking. Samtidigt sätter hon familjen som fenomen i centrum, hur den byggs upp och faller sönder. Familjekonstruktionen som den såg ut förr, då Eriks farfar växte upp, ställs på ett försiktigt vis mot hur den ser ut nu. Dåtidens sammanhållning och stöd, men också påfrestningen i att fortsätta leva tillsammans med människor man inte trivs med ställs mot nutidens skilsmässa, svek och ensamhet, men också styrkan i att som ensamstående kunna vara sig själv.
Det är mycket, mycket fängslande. Jag läser en lätt och nästan luftig text, som flyter på utan att staka sig ens i de partier där några av karaktärerna diskuterar torra teorier om hur minnet och våra drömmar fungerar, ur ett neurovetenskapligt perspektiv. Boken är överlag mycket intellektuellt skriven, men på ett sätt som får läsaren att känna sig inkluderad, inte utmobbad och korkad.
Som en extra dimension vävs 9/11 in i berättelsen, också det med ett lätt handlag. Terrorattacken ges aldrig någon huvudroll i dramat, knappt ens en biroll – den finns bara där som något karaktärerna delar, en upplevelse som har format personliga, mer eller mindre traumatiska minnen hos var och en. Men vad är ett minne, egentligen? Mycket av romanen handlar om just det, med djupdykningar i människans psyke. Ändå blir det aldrig tungt, utan man vill hela tiden veta mer och engagerar sig i de fint utvecklade karaktärerna. (Särskilt Sonja, Ingas dotter, ges mer substans och större röst efterhand.)
Det är vackert, det är smart, det är fängslande – och mycket underhållande, i ordets allra bästa mening. Flera av de andra i min bokklubb (där någon hade läst ”Sorgesång”, medan andra läst ”Vad jag älskade” eller ”Sommaren utan män” ) tyckte att hennes böcker var svåra att komma in i. Jag håller inte alls med. Jag kände mig i stället uppslukad av en fascinerande berättelse, med feelgood-känsla i intellektuellt format.
]]>Det låter kliché, och det är delvis en kliché. Eftersom sf/fantasy så ofta förlägger handlingen till en annan värld eller tid, behöver författarna för det mesta bygga och beskriva en ny värld för läsaren. Det här är en lite seg process, som måste vägas upp av en riktigt bra handling som engagerar och för boken framåt. Om handlingen inte är tillräckligt tät tröttnar man annars lätt på alla nya namn och sammanhang som presenteras. Genom att låta handlingen utspela sig i en miljö som redan är åtminstone delvis känd, kräver författaren mindre tankemöda av läsaren och risken att hen tröttnar blir mindre.
Jag tror att det är därför jag gillar just den här klichén. Gluchovskij lyckades hålla kvar mitt intresse under större delen av boken, eftersom han har hittat en bra balans. Miljön i ”Metro 2033″ är delvis känd – Moskvas tunnelbana existerar och även om jag aldrig har varit där kan jag tack vare SL relatera till den. Jag kunde följa berättelsen geografiskt (även om det inte var helt lätt att hitta alla stationer på kartan) och hade inte svårt att föreställa mig de mörka tunnlarna eller trångbodda stationerna. Fiktionen kröp helt enkelt – trots att det är sf – ganska nära verkligheten.
Mot slutet av boken började det ändå bli lite för mycket. Det blev så tydligt att den är den första i en planerad serie, eftersom författaren redan här introducerar så många personer, stationer, ideologier, religioner, livsmiljöer och rena hot att det räcker för en hel romansvit. Det känns till slut nästan som ett uppräknande eller undervisande. De sociologiska, politiska och religiösa frågeställningarna (nej, det är inte så illa som det låter) var intressanta till en början, men mot slutet tröttnade jag. Var Gluchovskij verkligen tvungen att ta med allt redan i roman nr 1, kunde han inte ha sparat lite? (Eller är det kanske det han har gjort? Det kanske blir ännu värre i uppföljaren…? AAAHHH!)
Det finns ingen lag på hur snabbt efter läsningen man måste skriva en recension. Därför törs jag erkänna att jag läste boken nu i vintras. Den passade faktiskt perfekt i vintermörkret, eftersom den är så mörk själv, i dubbel bemärkelse. Dels är ”dystopi” bara förnamnet, dels skildras livet i tunnlarna så väldigt… mörkt! En intressant effekt av det är att också ljuset får spela en intressant roll, t.ex. när den ljuskälla som används som belysning på olika stationer blir ett sätt för hjälten att bedöma deras relativa välstånd.
Boken ger bra och underhållande läsning. Jämfört med mycket annan sf har den en hyfsad förankring i vår egen, dagliga verklighet. Det gör att tanken på att det här kanske faktiskt skulle kunna hända kryper lite närmare, blir lite mer verklig. Betyget från kvinnorna i min bokcirkel blev också ganska högt , vilket gjorde mig glad men också förvånad med tanke på deras ansiktsuttryck när jag bestämde att vi skulle läsa en sf-titel. (Åh, om jag hade haft kameran med!) Kanske fick de till och med mersmak? Det är inte helt otroligt att jag själv läser uppföljaren (med den logiska titeln ”Metro 2034″ när höstmörkret väl kommer på allvar.
]]>
Boken är lite lurig, eftersom den innehåller flera av chick-littens klassiska ingredienser: den självständiga unga kvinnan som vill ha makten över sitt eget liv, ett antal intressanta män i hennes närhet, missförstånd och förvecklingar, framväxande vänskap, en bitch att reta upp sig lite lagom på… Därför tog det också ett tag innan jag insåg att det här nog faktiskt inte är chick-lit – eller också är det det, fast det har blivit dags att vidga genren något.
Historien utspelar sig, som titeln antyder, till största delen på kanalön Guernsey. Året är 1946 och såren efter andra världskriget gapar fortfarande vidöppna, samtidigt som människorna sakta och mödosamt har börjat bygga upp sin värld och sina liv igen. Hur lyckades bokens karaktärer egentligen överleva under de svåra ockupationsåren? Jo, genom att bilda ett litteratur- och potatisskalspajssällskap! Var och en av sällskapets medlemmar har en historia att berätta, och det är den pigga, unga författaren Juliet Ashton som lyssnar. Efter hand dras hon djupare och djupare in i dessa människors liv och öden, tills hon själv blir en del av dem.
Innan jag öppnade den här lilla juvelen visste jag i stort sett ingenting om Guernsey, mer än att det är en ö i Engelska kanalen. Jag kände inte till den tyska ockupationen eller det lidande den medförde, inte bara för invånarna utan också för de främmande soldaterna. Naturligtvis kan jag inte avgöra hur ”sanningsenlig” boken är, men det spelar ju heller egentligen ingen roll. Berättelsen, karaktärerna och de fantastiska miljöskildringarna griper tag i mig, just därför att de känns genuina. Jag tror på det Shaffer skriver, inte som exakta historiska eller geografiska fakta, utan som en levande skildring av livet direkt efter kriget. (Stora delar av boken är för övrigt en härligt skamlös reklam för Guernsey som naturskönt och historiespäckat besöksmål. Jag vill åka dit NU. Hoppas verkligen att hon har fått någon form av royalty från fogden eller den lagstiftande ständerförsamlingen – ja, det är sant! – för det uppsving boken måste ha gett öns turismindustri.)
Låt er inte bedras av bokens söta omslag eller de inledande, nästan lite flamsiga kapitlen! Den glättiga ytan döljer känsla, nerv och finkänsligt skildrade grymheter. En del av charmen ligger just i hur kriget beskrivs. Allt är så blödande färskt i människors minnen att de bara vill se framåt, utan att tänka på allt det svåra de överlevt. Samtidigt inser de behovet av att försöka läka såren och förstå vad det var som egentligen hände. Det hela beskrivs så sakligt och lugnt, som om allt det svåra egentligen inte var något märkvärdigt – och det kanske det inte heller är när man delar sina upplevelser med så många?
Ändå lyser hela boken av en stillsam kämpaglöd och framtidstro: man överlevde tyskarna, man lät sig inte knäckas och nu väntar en ljus, ny värld. Shaffer hittar, särskilt mot slutet av boken, en fin balans mellan tunga minnen och hoppfullhet inför framtiden, mellan ljus och mörker, glättighet och isande allvar, humor och sorg. Jag menar, ta bara bokens titel – den lockar först till skratt men får sedan en grymt saklig förklaring. Att skriva i brev- eller notisform är dessutom genialiskt. Det ger författaren möjlighet att använda ett väldigt personligt tilltal, samtidigt som hon fritt kan brodera ut vissa delar och tona ner andra, följa sidospår och i sakta mak presentera varje karaktärs version av samma händelser. Det är så… ljuvligt! Däremot är det livsfarligt för läsaren, eftersom boken blir extremt svår att lägga ifrån sig. ”Nej, nu måste jag gå och lägga mig. Bara ett stycke till. Och ett till. Nej, NU måste jag sluta! Det här får vara det sista. Eller, okej, då, näst sista!”
Ja, jag tror att det kanske har blivit dags att vidga begreppet chick-litt. Innanför de här pärmarna används nämligen chick-littens dramaturgi som ett ramverk eller kanske hellre ett slags byggnadsställning för en långt allvarligare historia än man skulle kunna tro. En byggnadsställning gör det möjligt att bygga ett stort hus, men döljer samtidigt huset för betraktaren. Det är helt enkelt svårt att se själva bygget medan det pågår, eftersom det är så mycket byggnadsställning ”i vägen”. Ändå växer huset därunder fram och blir sakta allt tydligare, på samma sätt som en djupare berättelse sakta växer fram under den här romanens till synes lättsmälta yttre form.
Jag läste boken som ren underhållning, men den stannade kvar i hjärtat som ett ljus i vintermörkret och i hjärnan som en svindlande fråga: vad skulle jag själv göra för att behålla vettet i en värld som verkar ha förlorat allt förstånd?
]]>
Vi har haft ett långt och kärleksfullt förhållande, men nu är det lagt på is. Det var för mycket som kom emellan och drev isär oss. Nu sitter jag här i lägenheten och känner mig besynnerligt ensam. Inga kultursidor att klippa artiklar ur. Inga djupare utrikespolitiska analyser. Och ingen Medelålders Plus.
Jag hade inte riktigt tid för min älskling. Ett bryskt bläddrande i förstadelen på morgonen, därefter ingenting på hela dagen, förrän nästa nummer plockas upp från hallmattan morgonen därpå. Så mycket sidor som den aldrig fick visa mig. Så mycket förspilld potential. Och när man håller någon tillbaka på det sättet, är det dags att släppa taget, inte sant?
Jag måste erkänna att jag inte längre gav den min fulla uppmärksamhet ens den korta stunden på morgonen. Det finns så mycket annat som lockar i livet: att vara social med familjen i stället för att försvinna in i en pappersvärld, att se och höra min dotters alla roligheter (och mindre-roligheter) vid frukostbordet, att komma igång med dagens arbete lite fortare i stället för att dröja sig kvar medan thékoppen svalnar och värms upp i mikron gång på gång…
Men gud, så jag kan sakna den ibland! Sakna dess svällande former, dess upphetsande doft av trycksvärta, dess mjuka, dämpade, prassliga stämma och nyfikna tilltal. Alltid fanns den till hands, alltid kunde man lita på den, både för nyheterna, TV-tablån och de getingdödande egenskaperna. När jag nu behöver skydda golvet vid olika renoveringsprojekt måste jag smyga ner i pappersåtervinningen och smussla till mig av andras gamla avlagda exemplar. Det känns fel, fel och skamset.
Vad ska man göra när livet förändras och man växer ifrån varandra? Jag stod inte ut med att se den ligga porrigt utbredd på köksbordet, febrilt frestande mig med allt vad den hade av information, analys, kritik och underhållning: kom och ta i mig, läs mig! Gör mig till din! Men jag tog mig aldrig tiden. Och visst är det bättre att skiljas som vänner innan situationen blev outhärdlig?
Kanske är det bara tillfälligt. Kanske hittar vi tillbaka till varandra igen, någon gång, någonstans. Jag har försökt trösta mig med några ”rebounds”: text-TV och nyheter på mobilen. De stillar den värsta hungern, men lämnar mig ändå med en tom känsla i magen.
Dagens Nyheter, vad gör du nu?!?! *snyft, hulk*
]]>Tänk dig ett stort torg med små stånd där olika åsikter ligger framlagda till beskådning. Medan jag strosar runt och kikar lite, hojtar försäljarna glatt: Åsikter! Fina, färska åsikter! Damen, damen! Provsmaka, damen! Fina, färska!
Och kanske provsmakar jag, eller så går jag vidare till nästa stånd medan jag försöker värja mig mot den intensiva marknadsföringen. Om jag känner för det köper jag med mig lite blandade åsikter hem och packar upp dem ur påsen i lugn och ro vid diskbänken. (Titta, vilka fina och intressanta åsikter! Nu tycker jag så här! Och så här. Så härligt med lite färska åsikter! Men oj, vad mycket det blev… Hinner jag använda alla de här åsikterna innan de blir gamla och dåliga? Jag kanske kan frysa in dem och ta fram dem en annan dag?)
Visst är det så vi skaffar många av våra åsikter? Vi hör eller ser något – kanske någon annans redan invanda åsikt, kanske rena fakta som vi tolkar efter eget huvud – som vi sedan provsmakar för att testa om det passar oss. Om vi tycker att åsikten är god, trevlig och lämplig vill vi förmodligen behålla den. Om den är obehaglig, osmaklig eller kanske till och med vedervärdig, vänder vi den ryggen och väljer ett annat stånd för våra inköp. Vi tar väldigt sällan den otrevliga åsikten i näven och ställer försäljaren mot väggen: Vad menar han eller hon egentligen med att ha en sån här äcklig åsikt, och dessutom försöka sälja den till människor som inte har gjort något ont? Nej, så gör vi inte, det vore alltför obehagligt. Vad gäller åsikter är vi oftast ganska försynta. Tyvärr.
Å andra sidan tror jag starkt på vår åsiktsfrihet. Man får faktiskt sälja vad man vill i sitt stånd – ja, man får till och med kasta sina halvruttna åsikter i ansiktet på oskyldiga förbipasserande! Det enda förbudet på åsiktsmarknaden rör de riktigt giftiga åsikterna – ja, ni vet, främlingsfientlighet, religionshets, homofobi… Den som saluför de här produkterna riskerar att bli av med sitt torgtillstånd. Fast det säljs ju såna åsikter ändå, lite under disk, både här och där. Fortfarande ganska öppet, men tillräckligt undanskymt för att den som inte är intresserad ska kunna gå förbi och låtsas som om man inte ser något. (För den som inget ser behöver inte känna skuld för att den inte ingriper, eller hur?)
På det stora hela tycker jag ändå att metaforen blev ganska trevlig till slut. Samtidigt bygger trevligheten på att marknadsbesökarna vet vad de gör, att de väljer åsikter medvetet och att de faktiskt också kan välja att säga nej, tack, jag behöver inga nya åsikter idag. Men hur ofta är vi egentligen medvetna om när vi lägger oss till med en ny åsikt, eller hur det går till?
Och är åsikter gratis, eller kostar de oss något? Vilken valuta använder vi i så fall när vi skaffar en ny åsikt? Byter vi in ett gammalt, förlegat omdöme till förmån för ett nytt och bättre? Eller betalar vi kanske nya värderingar med en del av bredden på vårt öppna sinne? Kan det till och med vara så att vi – när vi vågar oss in på de giftiga åsikterna – ger försäljaren ett uns av vår själ?
]]>Till att börja med: ”Tillrättalägganden” är en rolig bok. Den är inte bara underhållande skriven utan har också en sarkastisk och avståndstagande men samtidigt varm humor som drar in och med sig läsaren. Jag fastnade och inte kunde ta mig loss, även om jag ibland vred mig som en mask på kroken… För på samma gång är ”Tillrättalägganden” inte alls någon rolig bok! Den är på många sätt obehaglig, utlämnande och absurd.
Franzen beskriver en familj som försöker (eller inte!) samlas för att fira jul tillsammans. Spänningar mellan familjemedlemmar är ett tacksamt material att bygga en historia av, och här finns gott om dem! I en annan bok hade säkert alla motsättningar fått sin upplösning och alla inblandade hade kunnat leva lyckliga ever after. Inte här – här är inget enkelt, rakt och lätt avklarat. Det är obehagligt och obekvämt för läsaren. Man får komma lite för nära och veta lite för mycket för att det ska kännas riktigt bra.
Familjen binds visserligen samman av kärlek och goda minnen, men slits samtidigt isär av verkliga och inbillade oförrätter, outtalade förväntningar och brustna förhoppningar. Längtan bort från det kvävande barndomshemmet blir längtan hem igen, längtan efter erkännande, respekt, att bli SEDD! Som den man är, inte som den de andra har trott eller önskat att man skulle vara.
Genom hela boken löper bristen på kommunikation som en klibbig spindeltråd. När man inte vill – eller av olika skäl inte kan! – kommunicera hur man känner, hur man upplevt vissa händelser eller hur man vill att framtiden ska se ut, kan man inte heller sätta sig över något av det. I stället fastnar man ohjälpligt i spindelnätet, där man sedan blir byte för en massa lömska känslor: ilska, uppgivenhet, ömhet, frustration, kärlek…
Boken blir bitvis så jobbig att läsa, eftersom den kommer så nära. Den får mig att tänka lite för mycket på egna och andras familjerelationer och hur svårt det är att verkligen se bortom de gamla invanda mönstren och rollerna, och förstå verkligheten bakom. Varför handlar människor som de gör? Varför talar vi förbi varandra? Varför ska det vara så svårt?
Det finns så mycket sorg bland all den svarta humorn. Samtidigt är boken som sagt roligt och ”tätt” skriven, med en mycket medveten placering av karaktärerna i tid och rum, i en skarp verklighet som står i hemsk kontrast till pappa Alfreds kontur- och normlösa demensupplevelser.
Boken är mäktig, men snudd på kvävande. Den fängslar mig på två sätt: 1) humorn i den galna berättelsen, som i början känns nästan ”feel-good” (ha, vad man bedrar sig!) och 2) jag engagerar mig så starkt i karaktärerna och önskar, hoppas, vill så gärna att allt ska bli bra till slut, för alla, att ett trollspö ska sopa undan alla missförstånd och oförlösta sorger, så att de kan bli LYCKLIGA tillsammans…! Medan jag läste hotade alla underströmmar som virvlar mellan familjemedlemmarna att dra ner mig. Jag tog upp boken, drogs in i den, slukade den, slet mig bort och ville sedan inte alls plocka upp den på några dagar. Jag hade fått en alldeles tillräcklig dos och måste varva med något lättsammare för att kunna (trots allt, på ett bisarrt sätt) njuta av den på många sätt fantastiska berättelsen.
Boken är hemsk. Och ändå vill jag rekommendera den till vem som helst som är intresserad av ett gediget hantverk och en mycket fängslande historia. Men se till att ha lite gladare litteratur att läsa vid sidan av! Själv läste jag en annan av böckerna från Brombergs, ”Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap” av Mary Ann Shaffer. Den hjälpte till att hålla humöret uppe och jag ska be att få återkomma om den.
]]>Då är det betydligt mer intressant att följa den rörelse som går i motsatt riktning. Ska vi kanske kalla den ”svennefieringen”?
En svennefiering är, helt enkelt, en brutalt rak översättning av ett engelskt ord eller, ännu hellre, uttryck. Man tar uttrycket och översätter det ordagrant, för att sedan använda det på liknande sätt som i (oftast) amerikanska TV-serier. Jag skriver ”liknande”, eftersom det i svennefieringens natur ligger att mer eller mindre medvetet göra uttrycken lite mjukare, ta en del av udden av dem och tillföra en ganska stor dos humor. Resultatet är snällare och lite mer… socialt användbart. Ett exempel är ”tjurbajs” (eller ”tjurdynga”, för den som inte vill låta som en småbarnsförälder). Det överför samma betydelse som ”bullshit”, men gör det kanske lite svårare för en lyssnare att ta illa upp.
Det finns en variant av svennefieringen där det engelska uttrycket inte översätts, utan bara får svenskt grammatiskt smink och svennigt uttal: man kan t.ex. ”betta” i stället för att ”satsa pengar” eller bli, som i Norrlands Guld-reklamen, ”beamad”. Eller ja, alltså, det kan man väl kanske inte, men hypotetiskt sett skulle man… om man tror på utomjordingar och… äsch!
Själv har jag tyvärr börjat fucka upp saker. Jag sabbar inte saker, missar inte chanser och krånglar inte till livet oftare än tidigare, men jag har börjat tala om det på ett annat, svennefierat sätt. Jag fuckar upp. Det är ett hemskt fult begrepp, men det sammanfattar så bra. Jag försöker sluta, men det är svårt.
En av mina vänner saknar helt sådana hämningar. När hon spelar Wordfeud piskar hon nämligen, enligt uppgift, ganska ofta rumpa – och det är väldigt, väldigt svårt att ta illa vid sig av det! Uttrycket i sig är mer gulligt än något annat och det är hon väl medveten om! (Hon har vid behov andra uttryck som är mindre gulliga.) Dessutom är själva visionen av denna ganska nätta och på ytan späda varelse som en brutal rump-piskerska tillräcklig för att få vem som helst att dra på munnen. Och det är däri, mina damer och herrar, som svennefieringens hela syfte och mening ligger: att tillföra språket lite mer humor.
Vem kan ha något emot det? :)
]]>Eftersom jag älskar bibliotek och i första hand är en boklånare, inte en bokägare, gav jag mig ut på webbjakt – på vilket av ”mina” bibliotek fanns den inne? På stadsbiblioteket fick jag upp ett antal träffar på ”Metro 2033″. Flera av dem var på andra språk: tyska, ryska, ungerska, engelska… De hade alla titeln, helt enkelt, kort och gott, naket och avskalat: ”Metro 2033″. Inte så konstigt, eller hur? Logiskt, javisst!
Så varför, snälla, säg mig VARFÖR heter den då på svenska: ”Metro 2033: den sista tillflykten”?
Vem fick idén att 1) lägga in en undertitel över huvud taget? 2) utforma den på det sättet? Det måste finnas en anledning. Tillför undertiteln något? Tveksamt. Höjer den spänningen? Nej, snarare tvärtom. För mig ger orden ”den sista” en anstrykning av just det som skrämt bort många från sf, och för den delen också fantasy: en tendens att vara pompös och att låta jakten på originalitet och HÄFTIGHET komma i vägen för en god historia. Kanske var syftet att understryka bokens mörker och hotfullhet? I så fall lyckas det inte. På mig har det samma effekt som när amerikanska filmer i svensk översättning döps till något med ”snuten”. Det låter så 80-tal, Burt Reynolds och förutsägbar dramaturgi. Varför inte låta titeln vara så enkel, självbeskrivande, gåtfull och spännande som den är? If it ain’t broken, why (try to) fix it?
Jag trodde inte att det var översättaren som var ansvarig. Att lägga till betydelsebärande delar i en titel brukar liksom inte ingå i uppdraget. Nej, det måste vara redaktören och förläggaren som i maskopi kokat ihop det – eller? Ha, vad jag blev lurad! På förlaget Coltsos hemsida hittade jag namnet Ola Wallin, förläggare. Hm, vänta nu, det namnet kände jag igen… Öh. Oj. Hoppsan. Det är Ola som är översättaren…
Okej, så diskussionen mellan översättaren och förläggaren bör ha varit kort. Då återstod frågan: hur tänkte han egentligen, Ola? Jag var faktiskt ärligt nyfiken. Var det ett rent marknadsföringsbeslut? Ville han tillföra något stilistiskt? Och vad hade författaren för uppfattning om det hela?
Jag gjorde helt enkelt så att jag frågade honom. Svaret var lite oväntat: Från början var meningen att det skulle komma ett dataspel byggt på boken. Därför gav man boken samma undertitel som (det planerade) spelet, men så drogs spelet tillbaka utan att förlaget underrättades och – häpp! En överflödig undertitel! Enligt Ola säljer heller inte en bok vare sig på sin undertitel eller titel, utan sitt innehåll. Jag kan hålla med om det till en viss del, eller rättare sagt, jag skulle väl önska att det vore så. Men i min värld spelar titeln och omslaget en psykologisk roll för om jag överhuvudtaget blir intresserad av en bok eller inte. En fängslande titel lockar till upplockning, en corny titel (eller undertitel!) lockar bara till ett snett leende.
Uppföljaren, ”Metro 2034″ har för övrigt fått undertiteln ”försvaret av Sevastopolskaja”. Okej, det är inte riktigt lika illa. Inget ”den sista” här, i alla fall. Men varifrån kommer behovet av en undertitel över huvud taget? Och en som därtill avslöjar en del jag som läsare av första boken inte behöver veta. (Aha, huvudpersonen kommer att hamna i Sevastopolskaja och det behövs ett försvar mot något. Kul.)
Nej, jag är skeptisk. Men jag tackar Olle för ett snabbt och intressant svar, och för att han och hans förlag har gett ut en bok som, lam undertitel till trots, lovar god undergångsstämning!
]]>Jag drabbades av tillfällig handlingsförlamning. Helt plötsligt framstod det som otroligt viktigt att fästa det där ordet på skärmen med bokstäver, men jag visste inte hur! Jag provade olika varianter och tro mig, telefonens rättstavningsprogram agerade lika förvirrat som jag.
Jag satt och ljudade för mig själv, sörplade luft som en… öh… ja, inte vet jag! Men förmodligen varken lät eller såg jag särskilt intelligent ut. Till slut fastnade jag för ”Schuupp!” men är egentligen inte riktigt nöjd med det heller. Jag vet, det är larvigt – men det stör mig! Hjälp mig gärna! Sätt er runt köksbordet hela familjen, ljuda tillsammans och kom med förslag. Ni får garanterat minst ett gott skratt under tiden.
Och ja, jag vet – det finns inga ”norrlänningar”, inte på det sätt som vi ofta skämtar om här i södern. Det är en alltför svepande omskrivning av en mer komplex regional och lokal tillhörighet. Men ljudet finns. Och hur stavas det?
]]>Vår värdinna förklarade att mobilen var en present från hennes man på deras XX:e bröllopsdag. (Okej, jag är dålig på att komma ihåg siffror. Vi kan väl säga att jag utelämnar uppgiften av artighet mot värdinnan.) Full av glädje över detta vackra föremål ville hon berätta om det för en kollega på jobbet:
– Och vet du vad jag fick? (strålande av glädje) En mobil!!!
(Jaha, måste kollegan ha tänkt, det var väl… kanske inte särskilt romantiskt på bröllopsdagen, men hon verkar ju glad i alla fall.)
– Den är så här stor (måttar upp så där 50-60 cm mellan händerna)…
(Öh… oj, då. Menar hon… någon slags antenn, då, eller?)
– … och jag hängde direkt upp den i taket i vardagsrummet! Den passar så bra där!
(?????????)
Så, ja, hon har sin mobil i taket. Det låter ganska bra. Då vet hon ju i alla fall var hon har den. Själv undrar jag ofta var jag har lagt min… :)
]]>