På vårt senaste bokklubbsmöte bestämde jag enväldigt att vi till nästa möte skulle läsa något inom den så ofta baktalade genren science fiction. Själv var jag sugen på Dmitrij Gluchovskijs ”Metro 2033″ efter att ha läst Jonas Thentes recension av uppföljaren (med oväntad logik döpt till ”Metro 2034″) i DN för ett tag sedan.
Eftersom jag älskar bibliotek och i första hand är en boklånare, inte en bokägare, gav jag mig ut på webbjakt – på vilket av ”mina” bibliotek fanns den inne? På stadsbiblioteket fick jag upp ett antal träffar på ”Metro 2033″. Flera av dem var på andra språk: tyska, ryska, ungerska, engelska… De hade alla titeln, helt enkelt, kort och gott, naket och avskalat: ”Metro 2033″. Inte så konstigt, eller hur? Logiskt, javisst!
Så varför, snälla, säg mig VARFÖR heter den då på svenska: ”Metro 2033: den sista tillflykten”?
Vem fick idén att 1) lägga in en undertitel över huvud taget? 2) utforma den på det sättet? Det måste finnas en anledning. Tillför undertiteln något? Tveksamt. Höjer den spänningen? Nej, snarare tvärtom. För mig ger orden ”den sista” en anstrykning av just det som skrämt bort många från sf, och för den delen också fantasy: en tendens att vara pompös och att låta jakten på originalitet och HÄFTIGHET komma i vägen för en god historia. Kanske var syftet att understryka bokens mörker och hotfullhet? I så fall lyckas det inte. På mig har det samma effekt som när amerikanska filmer i svensk översättning döps till något med ”snuten”. Det låter så 80-tal, Burt Reynolds och förutsägbar dramaturgi. Varför inte låta titeln vara så enkel, självbeskrivande, gåtfull och spännande som den är? If it ain’t broken, why (try to) fix it?
Jag trodde inte att det var översättaren som var ansvarig. Att lägga till betydelsebärande delar i en titel brukar liksom inte ingå i uppdraget. Nej, det måste vara redaktören och förläggaren som i maskopi kokat ihop det – eller? Ha, vad jag blev lurad! På förlaget Coltsos hemsida hittade jag namnet Ola Wallin, förläggare. Hm, vänta nu, det namnet kände jag igen… Öh. Oj. Hoppsan. Det är Ola som är översättaren…
Okej, så diskussionen mellan översättaren och förläggaren bör ha varit kort. Då återstod frågan: hur tänkte han egentligen, Ola? Jag var faktiskt ärligt nyfiken. Var det ett rent marknadsföringsbeslut? Ville han tillföra något stilistiskt? Och vad hade författaren för uppfattning om det hela?
Jag gjorde helt enkelt så att jag frågade honom. Svaret var lite oväntat: Från början var meningen att det skulle komma ett dataspel byggt på boken. Därför gav man boken samma undertitel som (det planerade) spelet, men så drogs spelet tillbaka utan att förlaget underrättades och – häpp! En överflödig undertitel! Enligt Ola säljer heller inte en bok vare sig på sin undertitel eller titel, utan sitt innehåll. Jag kan hålla med om det till en viss del, eller rättare sagt, jag skulle väl önska att det vore så. Men i min värld spelar titeln och omslaget en psykologisk roll för om jag överhuvudtaget blir intresserad av en bok eller inte. En fängslande titel lockar till upplockning, en corny titel (eller undertitel!) lockar bara till ett snett leende.
Uppföljaren, ”Metro 2034″ har för övrigt fått undertiteln ”försvaret av Sevastopolskaja”. Okej, det är inte riktigt lika illa. Inget ”den sista” här, i alla fall. Men varifrån kommer behovet av en undertitel över huvud taget? Och en som därtill avslöjar en del jag som läsare av första boken inte behöver veta. (Aha, huvudpersonen kommer att hamna i Sevastopolskaja och det behövs ett försvar mot något. Kul.)
Nej, jag är skeptisk. Men jag tackar Olle för ett snabbt och intressant svar, och för att han och hans förlag har gett ut en bok som, lam undertitel till trots, lovar god undergångsstämning!
