Ett av de roligaste språkliga missförstånd jag upplevt utspelade sig i USA. Jag arbetade som au pair och hade mot slutet av året inte bara fått en rad au pair-kompisar utan också en amerikansk pojkvän. Sålunda börjar denna historia:
Min svenska vän Ulrika arbetade i Washington, D.C., där hon hade betydligt större möjligheter att roa sig än vad jag hade i min lilla charmiga bondhåla. Ingen av oss hade uppnått den magiska åldern 21 år, då man officiellt fick dricka alkohol och – som en logisk följd därav – komma in på olika etablissemang. Det hindrade oss inte att försöka, särskilt inte Ulrika som av andra storstads-au pairer snabbt lärt sig vad man kunde göra med ett vanligt svenskt busskort, en svensk enkrona och en stämpeldyna.
Vid ett tillfälle berättade hon för mig och min pojkvän hur hon med en på detta vis tillverkad identitetshandling utan problem tagit sig in på ett ställe i Georgetown. Eller, rättare sagt, det var vad hon trodde att hon sa. I själva verket lät det så här:
– You know, I just walked up to the guy and showed him my leg, and that was it. He let me in straight away.
Kanske har jag en väldigt dålig humor, men jag bröt hur som helst ihop i en hysteriskt fnittrande hög på marken. Både hon och han tittade ner på mig med mild förvåning och jag blev tvungen att förklara vad som var så roligt. Efteråt kände jag att det absolut roligaste trots allt var att min pojkvän inte ens höjde på ögonbrynen vid tanken på att Ulrika hade gått fram till vakten, dragit upp kjolen och iskallt visat benet. Det säger kanske något om vilket formidabelt rykte vi svenskor har att leva upp till over there…
